Mot Skeppsbron/Stadsgårdskajen. Gott om stöttor och strävor för att hålla konstruktionen uppe.
En körbana blockerad för att förhindra att bil- och busstrafik. Konstruktionen är uppenbarligen inte särskilt stabil på sina ställen.
Kakelplattorna rasar, betongen vittrar bort och armeringsjärnen tittar fram.
Strax intill går denna trappa som mannen går uppför, ovetandes om hur den ser ut undertill och att man satt dit stöttor för att hålla den på plats.
Strax utanför Blå bodarna finns denna nedgång. På trettiotalet hade man kanske inte så mycket att vara rädd för, men idag uppfattar man sannolikt inte sådant som detta som lika med trygghet.
Från Blå bodarna mot bussterminalen och Saltsjöbanan. Gott om förstärkningsbalkar i hela konstruktionen.
Många budskap på en och samma dörr.
Del av taket inne i Blå bodarna.
Annan takdetalj från Blå bodarna
Väggen till en av nedfarterna. Här kommer trafiken från Skeppsbron. Några armeringsjärn hänger i det fria.
En annan nedfart. Rädda vad som räddas kan i det långt gångna förfallet?
Betong har fallit bort här och var, men än tittar inte armeringsjärnen fram här. Det verkar vara lite lappat och lagat här och var. Spår efter tidigare verksamheter syns här också. Nu är det dött och livlöst.
Några meter längre bort mot den öppna platsen mot Karl Johansslussen och Kornhamnstorg har dock förfallet gått lite längre.
Husen och kyrkorna i Gamla stan har stått i hundratals år; betong är inte det evighetsmaterial man trodde det vara.
Nedgång från Slussen till Saltsjöbanan, Värmdöbussarna och SL Center. Ser det inbjudande ut?
Nej, jag känner mig åtminstone inte lockad att gå ner här om jag inte är tvungen. Det skulle vara för att fotografera lamporna från 50-talet (?). Sedan räcker det för mig.
Del av Slussen i rusningstrafik
