Vägen in till bilkyrkogården är igenväxt och nästan omöjligt att hitta om man inte vet var man ska leta. Längre in står en lastbil och blockerar stigen för eventuella besökare. Liksom för markera att vi inte är välkomna.
Framsidan, eller baksidan beroende på hur man betraktar det, på lastbilen. Observera Pepsireklamen som förkunnar "Äntligen, äntligen, äntligen HÄR!"...
Det nästa som möter oss är ett hus som fullständig imploderat. Det bidrar inte riktigt heller till känslan av att "Här är alla välkomna". Dessutom har jag hört rykten om en sur gubbe tillika markägare som inte gillar oinbjudna gäster och som gärna visar dem vägen ut från ägorna medelst hagelbrakare. Jag besparar min flickvän den historien.
Undrar vem den här mannen är, han verkar skjutglad.
En gång i tiden förvandlade denna maskin naturen, nu förvandlas maskinen till natur.
Det är det jag alltid sagt. Fordar rostar utav bara h-vete.
"Hallå fru Mercedes, ska du köra om i dag eller i morgon?!"
Jag undrar vilken bil som den forne ägaren tyckte om mest.
Några liter olja och och en valkig grabbnäve kärlek, och vi kan fortsätta med slåtterarbetet. Eller?
En motorkolv modell större ovanpå några tunnor med okänt innehåll. Jag undrar vad grannarna surar över.
Vad var det Carl Bildt sade nu igen? Röd-gröna röra?
Eller så håller vi oss till rött kaos.
Jag ser 15 fordon på detta fotografi. Hur många kommer du upp i?
Du kan alltid lita på rosten. Eller som jänkarna säger, "In rust we trust
Bussändhållplats Helvetet. Fullt med brännässlor, och du bär shorts.
Bedford föddes i England, verkade och begravdes i Uppsala.
Jag skulle VERKLIGEN vilja testa vad min nyinförskaffade kompressor och mitt blästerverktyg går för på denna bil! Eller så behåller vi "patinan", ordet alla historiker älskar.
