Akutinköpta handskar som sen inte fick följa med.
Minsta stationshuset i Sverige?
Vandrare försöker hitta bussen
Den överprisade middagen.
Walle, Liv och Annika, mina rumskompisar i Kiruna.
Utsikten från vår stuga.
Walle och Liv äter frukost med mig.
Bussarna väntar på att ta oss till Nikka.
Liv och Walle tar sig upp för backen.
Samma väg mitt ute i ingenstans som förra gången.
Men i slutet av ingenstans ligger Nikka.
Där slutar allmän väg.
Mot starten.
Min packning nu försedd med ett illa matchande säkerhetsskynke.
Kenny visar upp sin lilla packning. Han gick i mål på 020:40:53. Imponerande.
Anna Sarri gav oss några ord på vägen.
Startfållan börjar fyllas på 5 minuter innan start. Kenny Brandt tog kortet.
En lugn och inte så lassad Bea väntar på start. Kenny Brandt tog kortet.
Starten har gått. Nu är det bara att traska på.
Mina kaniner...
...höll ett bra tempo. Här fick jag ta några löpsteg i backen för att inte tappa dem. De gjorde vägen till Keb enkel.
Vi skippade lapp-dånalds även om en kanelbulle hade varit trevligt.
Kebnemassivet närmar isg.
Det är en trevlig utsikt när vägen inte är så stenig.
Ljudet från jokkarna gör att man blir lugn.
Första checkpointen var Keb. Krister Kollberg tog kortet.
En sista blick bakåt innan vi lämnar Keb för vidare färd mot Singi.
Mot Singi.
Vädret var strålande.
Men för strålande väder betyder svett och urlakning av kroppen och kramper i benen och då ramlar man...
...och då slår man i näsa och armen förutom benen.
Vi gick förbi den här toppen och jag vände mig om och tog kortet. Den är otroligt brant.
Krister kollar in vägen bakåt mot Singistugorna. Sten sten och mer sten.
Men här och var rinner det fram friskt vatten som smakar gudomligt gott. Bilden tagen strax efter Singistugorna.
Ni ser inte renarna jag fotade så ni får väl njuta av landskapet istället. vi är på väg från Singi till Sälka.
Renar.
Efter många dramatiska branta och spetsiga berg dök denna kulle upp.
Mat i Sälka.
Någon hittade en ren i väggen på toa i Sälka.
Krister gör sig redo för avfärd mot Tjäktja.
Det är bara att gå på. Bra väg här.
En nästan svart ren visade upp sig.
En lång spång, vila för fötterna.
Tjäktapasset i skymning långt där framme. Här stannar jag....
...medan Krister går vidare i mörkret. För mört för min kamera uppenbarligen.
En trött Bea skall sova med en bultande näsa, ett bultande knä och en rygg som gärna skulle ta en massage.
Närmar mig Tjäktjapasset sakta men säkert.
Längt där nere tältade jag. Hade jag vetat att det gick att tälta en bit upp so de här gör hade jag nog kämpat mig dit dagen innan.
Det ser inte så brant ut...
....eller?
Där uppe är högsta punkten. Snart där.
Där. Foto taget av J. Högman.
Ner där skall jag, nu är det många fallhöjdsmetrar till Abisko.
Det är bara att gå på.
Ibland slipper man stenarna för en stund.
Tjäktja checkpoint.
Underbar sträcka av leden, så skön att gå på.
Men säg den lycka som varar, men det är relativt lätt att gå här med. Långt där borta vid vattnet är Alesjaurestugan.
Tortyr. omogna hjortron.
Det är lite läbbigt med en bro över ett fall.
Kändes som väliftr långt dit ner till vattnet.
Om man tittar väldigt noga kan man se stugan där borta.
Vandrare på rad.
Hejdå Alesjaure.
Enformig väg jag gått från Alesjaure.
Där till vänster är berget Kartinvare som skall rundas.
Där ser vägen ut så här.
Långt där nere ligger Abiskojaurestugorna vid sjön, därifrån är det 13 km kvar. Men först skall checkpoint Fjällräven (Kieron) tas. Nedanför backen här.
Civilisationen!!
Tim kommer ut från Kungsleden.
Tim går i mål
Jag går i mål.
En glad Bea har fått sova en hel natt.
Men näsan är fortfarande svullen och ömmar som attan.
Knät ser ok ut.
Spänner i vänta.
Heltäckningsmattan någon?
Fjällräven visar upp sian tält.
Så här dimmigt...
....såg nog några av dessa....
...efter intag av öl....
...vid lägerelden.
Detta är en av de största hjältarna i detta lopp....
...så liten och ta guld...
...klart man är trött...
En annan av hjälptarna. En hittehund från Portugal som kämpat sig de 8 milen.. Denna hund åkte även tåg i mitt knä till Kiruna, en riktig myspropp.
Den tredjehjältinnan. Alla tre damer hade gjort en strålande insats på sina små ben.
På vägen hem skulle jag kolla min epost i mobilen men jag fick bara ett oåterkalleligt säkerhetsfel. Det lät illa.
Passet som visade att jag tagit alla kontroller, min guldmedalj och nytt för i år var ett tygmärke.
