Dag 1, 13 mars 2010. Vi tar en paus i Kiruna på vägen upp till Abisko. Vädret är helt fantastiskt och vi hoppas att det skall fortsätta vara så resten av veckan.
Vyerna ut genom fönstret på tåget var fantastiska. Bergen kring Torneträsk lockar mig.
Vägen från Turisten till Absiko är mysig. Solen håller på att gå ner.
Det där grå uppe till höger är rentunga. Det är INTE gott.
Det blev många timmar framför brasan med en kopp te och en bok.
Dag 2, 14 mars 2010. En paus på enmilsspåret, solen kämpar sig upp. Vi har precis kämpat oss upp för backen.
Spåren såg rätt fina ut men var mjuka och grunda. Stålskenorna på skidorna gled lätt in i sidan av spåret.
Men det var otroligt härligt att ta sig fram genom skogen...
...även om det bitvis var kämpigt.
Lappporten är vacker året om.
Vid den här stenen valde vi att stanna och fika då var vi nästan högst upp på milsåret.
Inte helt fel att få sitta ner en stund och äta lite macka och dricka te.
Jag gillar nakna träd.
Jokken har en så vacker färg.
Kanske såg ett foto över Torneträsk ut så här i början på förra seklet?
Det fanns dårar som sprang ner hit och badade i vaken. Vi avstod.
Dag 3, 15 mars 2010. När vi vaknade andra morgonen hade det snöat, en decimeter puder täckte marken.
Skidorna som skulle bära oss fram över vidderna.
Det finns lite att välja på när man utgår från Turisten. Den här dagen skulle vi ner för backen som svänger mot höger i bild.
Liliane tar sig ner genom pudersnön.
Ibland blev det lite svårare.
Här var det helt underbart att åka.
En smal stig upptrampad genom skogen.
Fotopaus innan vi åker den sista biten genom träden och sen ut på träsket. Men vad fotar hon?
Aha.
Tänk om spåren hemma i Boden kunde se ut så här ibland, fast jag hade nog behövt turskidor då.
En välbehövd paus på Torneträsk.
Vädret gick inte att klaga på.
Blått och vitt.
Jag hade kunnat sitta länge där på trsäket och spana ut över de vita vidderna.
Vi lämnade lite spår efter oss.
Lapporten vakade över oss...
...medan vi blev frostiga i håret av vår andedräkt.
Några få moln drog över himlen.
Liniane strävar på och gör spår över isen.
Björkliden sett från träsket.
Nu har vi kommit en bra bit från Turisten som ligger långt där borta.
Vi tuffar på vidare bort mot Tornehamns kyrkogård.
Här och var hängde det stora ismassor från strandkanten.
Vad är det där?
Ett ismonster?
Handvärmarpaus.
Någon mer hade tagit sig en morgontur på isen.
Långt har denne gått också, tvärs över träsket.
En vy det inte gick att se sig mätt på.
Vi måste runda udden där borta.
Vad är det som är där uppe?
Hmmm.... kan det vara en offergrej, för majbrasa, fyr kanske?
Tänk om vi hade kunnat skida ända dit bort, det hade varit en trevlig ny bekantskap.
Ja men titta det var en fyr.
Nu bar det av uppför igen, vi lämnade träsket.
Att få sitta ute och äta är bland det bästa jag vet...
...här lutad mot kyrkporten på...
...Tornehamns kyrka.
Två skyltar stod bredvid varandra, ena sa Björkliden 4,2 km...
...andra Björkliden 3. Undra vilken som stämde.
Nu börjar vi vara en bit över träsket.
Här låg snön tung och träden orkade inte riktigt med.
Solen stod inte lika högt på himlen längre.
Vissa områden skall man undvika när man skidar mellan Björkliden och Abisko.
Det blev till att åka ut på träsket igen, denna gång ensam eftersom Liliane stannade i Björkliden,Tjick och kall dimma låg lite här och var.
Dag 4, 16 mars 2010. Kanonfint väder även idag.
På vissa ställen var jokken öppen och här hade något djur tagit sig fram för att dricka lite.
När vägen inte går dit man vill så skapar man sig sin egen väg.
Här har många gått men vart skall vi? Fika tvärs över vid den lilla landtungan kanske?
Fika på jokken efter trasslet i skogen, iPhonen är inte så bra i motljus.
Nästan samma bild med systemkameran istället.
Vi följer några skidspår tillbaka mot Turisten, härlig fluffig snö.
Skall vi testa att ta sommarleden mot Abisko Östra kanske?
Hmm var tog stigen vägen?
Ja ja vi gör som vanligt vi skidar väl en egen väg.
Åh riktmärken.
Nationalparksgränsen är lätt att följa.
Kan någon förklara varför denna tall är märkt med 100.?
Varför kan inte alla skoteråkare respektera förbudsskyltar?
Ibland är det rätt skönt att bara och sitta och slappa på en bänk i solskenet och fundera på vad man vill göra härnäst. Här ser ni mina nya damasker. Det var en bra investering med tanke på all djupsnö vi var ute i.
En vy från motionsspåret i Abisko.
Vi träffade på en älg.
Älgen var inte ett dugg rädd utan lät mig ta en mängd foton i närbild. 1,5 m från den.
Pyromanen i mig älskar att sitta vid elden. Vänta på att den skall falna lite så jag får lägga på ny ved.
Dag 5, 17 mars 2010. Det började lite mulet.
Solen sprack fram medan vi tog oss en tur på sjön.
Någon mer verkar ha velat skida till jokkens utlopp, vi följde deras spår.
Utloppet kändes aningen osäkert, en hel del vatten på isen.
När man först skidar i vatten och sen i snö då skidar man inget mer sen innan man rensat bort tjocka snölager.
Järnbron över kanjon alltid lika fin.
Liliane väntar på att vi skall få åka upp med liften. Man är redan vid dalstationen några meter över sjön.
Anledningen till vår väntan avr pålastning av varukorg.
Varukorgen skulle transportera stegar.
Tokig personal som åker varukorg.
Imma på telefonens kameralins gav ett lagom spökligt utseende på bilden, ungefär som det kändes i kroppen på väg upp. Läskigt.
Taget över axeln från liften.
Tänk att alla dessa svarta träd om 1-2 månader kommer vara alldeles gröna.
Vad gör man om man tappar en skida?
Inne i caféet är det alltid lika mysigt.
Utsikten är fantastisk.
Dasset är inte riktigt lika fantastiskt men frigolitring is the shit.
Med tanke på alla lavinfarror som varit i området verkade det rätt smart att gå en lavinkurs som dessa ungdommar.
Skidorna väntar på att jag skall ta med dem ut på Glidaren.
Leden försvinner bortåt, lite lätt upppför.
Jag älskar färgerna i denna bild, det blekta korset, den mörkblå skuggan.
Liliane tar sig försiktigt fram över det lite halkiga och delvis bara berget.
Det gällde att inte skrapa skidorna på sten i dager.
Vi lämar lite temporära spår efter oss på Njulla.
Oj nu börjar det gå neråt. Ser ni tredje krysset?
Det var svårt att hinna med att njuta av landskapet när jag gled alldels för fort nedåt men ibland fick jag stanna upp och titta mig omkring.
Ser kanske inte så brant ut och det var det säkert inte heller men nog för att på skrå utmana min stukade hand och fot.
Nu blev snön lite tjockare och det var tiktigt roligt att åka men strax nedanför kom ett halt parti igen.
Då kan det går så här.
Det blåste lite uppe på berget och brillor är så kasst att ha ibland.
Vänta nu sa de inte att man GLIDER hela vägen tillbaka till stationen?
Det hade drivit lite snö i denna backe.
Liliane stannar till och väntar på den där jobbiga Bea som hela tiden stannar och fotar.
Undra varför vi stannat här?
Bästa biten på hela Glidaren. Lagom djup orörd snö i en lite lätt lutande backe. Björken fick vara "slalompinne".
Man måste ibland stanna till och titta bakåt.
Tyckte om björken.
Uppför igen, i skoterspår.
Det här trädet har jag fotat även på hösten 2007, då fanns det inget inristat klotter.
Whoops den här backen klarade du ju dag 2.
Dag 6, 18 mars 2010. Äntligen inne i Norge med tåget mot Narvik. Det ligger små hus överallt.
Rombaksbotn
Det känns så ovant med snö och helt öppet vatten.
Norska Herr Gårman ser inte ut som svenska. Ser ut som en detektiv från någon 50-talsserie.
Narviks kyrka.
Gondolliften. Förstår ni vilket underbart väder jag hade när jag var där.
På väg upp med liften får man en underbar utsikt.
När du klivar av lifen möts du av denna vy.
Mörkblått, vitt och lite färg på restaurangen.
Där borta börjar stora Atlantens öppna hav.
Har man ingen med sig får man fota själv.
Visst är det lite speciell miljö?
Där nere på andra sidan ligger Fagernes.
Tänk om jag ändå hade varit skid- eller brädåkare och fått skära min egen väg nedför här.
Eller här.
Det är 2430 km till Nordpolen.
Det finns ett flertal liftsystem.
Någon mer än jag har tagit en paus.
Hörnet där borta ser väldigt skarpt ut. Som om viken var utskuren ur berget.
Pisten upp till 1000 m.
Solen gassar som attan och verkar jag inte ha brännt näsan lite?
Kolla här vilken utsikt jag har, visst önskar ni att ni var med?
Dit upp skall jag....
...genom att passera vyer som denna.
Kan någon förklara vad eluttagen är till? De sitter på stolpen vid en liten topp.
En telemarksåkare klurar på bästa vägen ner.
Man vill inte åka rakt utför här.
Vattnet är nästan helt spegelblankt.
Närmre toppen. En skidåkare i full fart.
Jag blev lite avundskuk.
Det finns många toppar i området.
Solen stod högt på himlen när jag fortsatte min långsamma färd uppför.
Det borde väl vara havsluften som gör det fuktigt och som isar in elstolparna. Vackra är de i alla fall.
Lika så den utsikt de tronar över.
Ännu mer inkapslade stolpar.
Sista branten uppför.
4 skidåkare som hade takti sig upp ända till nästa topp och nu var på väg ner.
Allt var inbäddat i snö.
Radiomasten på toppen.
För ett tag sedan var jag där nere vid havet.
Många olia blå toner.
Stolliften ner.
Många har gjort sin egen linje i backen.
Men det verkar inte vara så många som väljer backarna kring stolliftens avsläppningsområde.
Jag måste besöka andra sidan någon gång.
Lite skidåkare...
...som...
...gjorde upp...
...om titeln som norsk mästare.
Baksidan av ett norskt mästerskap.
Radiomasten fick besök av en helikpter.
Warszava 2124 km
Visst ser konstruktionen lite för enkel ut?
Varför var det kransar på statyerna?
Somliga tar skidorna hem från backen på detta sätt.
När jag var på v äg till järnvägsstationen så slickade de sista solstrålarna bergstopparna.
Nu var det ett rosa sken över Rombaksbotn.
Himlen blev tonad i flera färger.
Pltöslgit kändes landskapet så mycket varmare.
Solen var helt klart på väg ner.
Dag 7, 19 mars 2010. DAgs att ge sig ut på egna äventyr idag igen. Klarblå himmel. Perfekt.
Där nere p åandra sidan jokken växer en klunga tallar. De är inte speciellt vanligt så här högt upp. De är gammelskog.
Mysko militär byggnad utanför Abisko.
Skoterspår är sköna att gå på. Skönt att slippa trampa igenom en massa snö.
Tänk om man ändå var så där fjäderlätt.
Lapporten igen.
Från Stor-Nabben...
....var....
...det...
...en...
...underbar...
...utsikt...
...åt...
...alla...
...håll...
Här och var satt målade burklock på träden, jag såg både gröna och orange/röda. Någon som vet vad de är?
Det var så mysigt att gå inne i skogen. Alla pratar om kalfjället men jag älskar fjällbjörkskog.
Från "platten" har man fin utsikt över topparna.
Apelsintallen.
448 möh ligger den.
Fikastund 1...
...vy från fikaplatsen åt ena hållet...
...och denna utsiken åt andra hållet...
Det var skönt att lägga sig ner en stund och njuta av solens värme.
Bergen blir verkligen kritvita.
En jokk har flödat över och bildat en isbana.
Mitt enda sällskap.
Solen gick i moln över mig men där borta lyser den fortfarande.
Fikastund 2 intogs vid apelsintallen.
De nya ledkryssen är i plast inte alls lika charmiga som de gamla.
Men de gär sig nästan lika bra i motljus men den där lappen som hänger på dem förstör lite. Vad är den till för?
Ett ensamt träd.
Dags att åka hem igen och ta farväl till Torneträsk.
Solen är på väg ner.
En bild genom rutan på tåget som susar fram får bli min sista innan jag ägnar mig åt min bok istället. Hejdå fjällen vi ses i sommar hoppas jag.
